Det vi tar med oss in i mötet

Om berättelsen vi har om oss själva, våra försvar och det mänskliga vi delar.

Hur kan vi veta om det är en annan människa vi försöker förstå, eller vår egen föreställning om henne?

Det vi ser och det vi drar slutsatser av är inte samma sak. Vi kan iaktta en handling, känna dess konsekvenser och upptäcka att den återkommer. Men att konstatera vad någon gör är inte detsamma som att veta varför personen gör det. Den skillnaden gör inte våra erfarenheter mindre tillförlitliga. Den hjälper oss att bli mer precisa med vad vi faktiskt vet.

Jag har återkommit till den här frågan när jag undersökt Venussekvensen i Gene Keys. Mönster jag tidigare lagt märke till hos människor i min närhet fick fler möjliga förklaringar. Det förändrade inte vad jag hade sett. Det förändrade hur säkert jag kunde uttala mig om varför det hände. Och det som började uppenbara sig tydligare är att vi kan känna oss själva mycket väl genom berättelsen om vilka vi är, utan att känna igen mekaniken som formar våra reaktioner.

Och den skillnaden förändrar vad ett möte kan bli.

Berättelsen och mekaniken

Vi har alla en berättelse om vilka vi är. Den formas av våra erfarenheter, våra värderingar och de förklaringar vi har lärt oss att ge vårt eget beteende.

Vi kan beskriva oss som öppna, självständiga, kärleksfulla, trygga eller medvetna. Vi kan känna till vår uppväxt, våra relationsmönster och våra svårigheter. Men vad händer med den berättelsen när något träffar en sårbar punkt? Hur reagerar vi när någon inte förstår oss? När vi upplever kritik, avvisande, otillräcklighet eller risken att förlora kontakten?

Det är här våra försvar blir synliga.

Ett försvar kan påverka vad vi uppmärksammar, hur vi tolkar den andra människan och vilka handlingar som plötsligt känns nödvändiga. Vi kan börja argumentera, förklara, dra oss undan, anpassa oss eller försöka återta kontrollen.

Ofta finns det goda skäl till att ett visst försvar en gång utvecklades. Men dess ursprung säger inte automatiskt något om hur väl det fungerar i våra relationer idag.

Att kunna berätta varför vi är som vi är är inte detsamma som att känna igen vad som händer när vi försvarar den berättelsen.

Självinsikt kan också bli en identitet att försvara. Vi kan börja identifiera oss som människor som känner sina mönster, har bearbetat sina erfarenheter och förstår sina reaktioner. Men vad händer när någon visar oss något som inte stämmer med den bilden?

Hur villiga är vi att upptäcka något om oss själva som vår egen berättelse ännu inte rymmer?

En kollektiv rörelse genom materiens ring

Under den senaste tiden har solen passerat portarna 18, 48, 57 och 46 i Human Design & Gene Keys systemen. Dessa fyra nycklar finns i samma kodonring, Ring of Matter - materiens ring.

Richard Rudd beskriver hur dessa fyra nycklar inom materiens ring är förbundna med människans tidiga utveckling, från fosterstadiet genom den fysiska, emotionella och mentala utvecklingen. Dessa teman kan också utforskas i relation till Venussekvensens olika sfärer.

Venussekvensen omfattar bland annat IQ, EQ, SQ och grundsåret. IQ undersöker våra mentala mönster, EQ våra emotionella försvar och SQ våra tidiga erfarenheter av kärlek. Grundsåret för undersökningen till en djupare nivå av sårbarhet.

Varje människa har sina individuella Gene Keys och linjer i dessa sfärer i sin unika profil. Men nycklarna i materiens ring kan samtidigt användas som ett filter för att förstå de utvecklingsfaser som Rudd beskriver.

Vi har alltså genom transiterna kollektivt rört oss genom fyra teman som också hjälper oss att undersöka hur vi formas som individer.

Två människor kan försvara sig på helt olika sätt och ändå skydda något djupt mänskligt som de delar.

Vad försvarar vi egentligen?

Gene Key 18 rör sig från dömande (Judgment) genom integritet (Integrity) till fullkomlighet (Perfection). Den förknippas med vår förmåga att urskilja mönster, upptäcka brister och se vad som behöver korrigeras.

I mötet med andra kan den förmågan vara ovärderlig. Våra erfarenheter hjälper oss att känna igen sådant vi tidigare inte kunde urskilja.

Men samma förmåga kan också användas för att skydda en redan etablerad föreställning.

Om jag har bestämt mig för vem du är kan jag börja tolka dina handlingar som bekräftelser på min bild. Jag kan ha goda skäl för min uppfattning och ändå missa något som håller på att förändras.

Hur mycket av vår tid tillsammans går åt till att upprätthålla bilden av oss själva, i stället för att faktiskt mötas?

Jag kan försvara min självbild genom att avfärda din upplevelse. Men jag kan också försvara min uppfattning om dig genom att inte tillåta något som motsäger den.

Kunskap om försvarsmönster gör oss inte automatiskt fria från detta. Den kan till och med ge oss mer sofistikerade förklaringar till varför vi redan har rätt.

När hjälper vår förståelse oss att möta en annan människa, och när börjar den stå mellan oss?

Förmågan vi tillskriver oss själva och andra

Gene Key 48 rör sig från otillräcklighet (Inadequacy) genom uppfinningsrikedom (Resourcefulness) till visdom (Wisdom). Den öppnar för en undersökning av vår upplevelse av den egna förmågan och de resurser vi tror oss ha tillgång till.

Det finns en skillnad mellan att sakna en förmåga, att tro att man saknar den och att inte vilja använda den. Och beroende på var man kommer ifrån så förändrar det såklart mötet. En människa kan bära på en föreställning om sin otillräcklighet och därför aldrig undersöka vad hon faktiskt förmår. En annan kan ha förmågan att delta i en relation men inte vilja göra det.

Om vi förväxlar dessa förutsättningar riskerar vi att ta ansvar för något som inte ligger hos oss.

Vi kan försöka förstå, hjälpa och skapa förutsättningar för en annan människa. Men förståelse kan inte ersätta hennes eget deltagande.

Vi kan utveckla vår förmåga att möta människor utan att därmed få större möjlighet att möta just den människa vi längtar efter.

Våra försvar påverkar inte bara vår egen upplevelse. De påverkar också människorna vi möter. Ett försvar som en gång utvecklades för att skydda oss kan fortsätta styra hur vi tolkar, reagerar och handlar, även när konsekvenserna blir destruktiva.

Att förstå varför ett försvar aktiveras är inte detsamma som att känna igen det medan det sker. Och förståelsen befriar oss inte från ansvaret för våra handlingar. Den kan däremot hjälpa oss att urskilja vad vi själva behöver ta ansvar för och vad som tillhör den andra människan.

Vad har vi lärt oss att kalla kärlek?

Gene Key 46 rör sig från allvar (Seriousness) genom förtjusning (Delight) till extas (Ecstasy). Den förknippas med kroppen och den levda erfarenheten. Rudd använder den för att belysa SQ-sfären som handlar om våra första erfarenheter av kärlek.

Det vi har upplevt tidigt kan påverka vad vi senare känner igen som närhet, trygghet och omsorg. Det kan också påverka vad vi försöker skydda.

Ett försvar som utifrån ser ut som avståndstagande kan vara förbundet med en stark längtan efter kontakt. Ett beteende som ser ut som ett försök att komma nära kan samtidigt göra verklig närhet svår. Det är möjligt att två människor längtar efter samma sak och ändå reagerar på sätt som för dem längre ifrån varandra.

Vi känner inte alltid igen oss i varandras försvar. Men vi kan känna igen oss i det som försvaren försöker skydda.

Vi behöver inte ha samma erfarenheter för att förstå något av en annan människas sårbarhet. Vi behöver inte reagera likadant för att känna igen längtan efter kärlek, trygghet eller tillhörighet. Och vi behöver inte göra någon annans beteende till vårt ansvar för att kunna känna medkänsla med det som finns bakom.

Grundsåret - där våra berättelser möts

Gene Key 57 rör sig från obehag (Unease) genom intuition (Intuition) till klarhet (Clarity). Den förknippas med vår omedelbara känslighet för det som sker, innan vi nödvändigtvis har hunnit formulera en förklaring.

En upplevelse av obehag kan göra oss uppmärksamma på något viktigt. Men upplevelsen och vår tolkning av dess orsak är fortfarande två olika saker.

I Venussekvensen undersöks också grundsåret genom sex linjeteman: förträngning, förnekelse, skam, avvisande, skuld och separation. De beskriver inom Gene Keys systemet olika sätt som vår djupare sårbarhet kan komma till uttryck genom försvar.

Vi kan identifiera oss med helt olika berättelser och ha utvecklat olika strategier för att hantera livet. Någon försöker undvika att bli avvisad. Någon annan vill aldrig behöva känna sig otillräcklig. En tredje har lärt sig att skydda sig genom att inte visa vad hon behöver.

Uttrycken skiljer sig åt. Men sårbarheten de kretsar kring är mänsklig. Det är här tanken om att vi är ett får en konkret betydelse för mig.

Inte att vi har samma historia, samma sår eller samma ansvar. Utan att det finns något i vår mänskliga erfarenhet som gör det möjligt att känna igen oss i varandra även när våra försvar är främmande för oss.

Vi behöver inte ha samma grundsår för att kunna mötas genom vår sårbarhet.

Då förändras också syftet med att förstå våra försvar. Vi undersöker dem inte enbart för att kunna förklara varför vi reagerar som vi gör. Vi undersöker dem för att upptäcka vad som händer mellan oss när de aktiveras och vad som blir möjligt när vi börjar känna igen dem.

Vad är vi beredda att möta?

En människa kan ha en välutvecklad förståelse av sina mönster och ändå fortsätta upprepa dem.

Det finns en skillnad mellan att känna till ett försvar, att upptäcka det när det aktiveras och att kunna handla annorlunda. Den skillnaden är värd att undersöka i varje relation, även den vi har till oss själva.

Vad händer när vi märker att det är vårt eget försvar som just har tagit över samtalet? När vår övertygelse om den andra människan plötsligt framstår som ett försök att skydda något inom oss?

Vi kan upptäcka att det vi försvarar inte enbart är vår trygghet, utan också berättelsen om vilka vi tror att vi är. Och vi kan upptäcka att den andra människans försvar, hur främmande det än verkar, rör vid en sårbarhet vi själva känner igen.

Ett möte kräver inte att vi förstår varandra fullständigt. Men det behöver finnas utrymme för att något vi ännu inte vet får visa sig.

Vi tar med oss våra erfarenheter, vår kunskap och våra föreställningar. Vi tar också med oss de försvar som en gång hjälpte oss att hantera det vi mötte.

Vad är vi beredda att lämna mötet med som vi inte hade när vi kom dit?

Kanske börjar vi förstå varandra på djupet först när vi vågar undersöka den mekanik som får oss att hålla fast vid berättelsen om vilka vi är.

Och kanske är det genom våra grundsår, snarare än våra välutvecklade självbilder, som vi upptäcker hur mycket vi faktiskt delar som människor.

I dina ögon blir framtiden enkel att komma ihåg.

Jag mindes allt vi skulle vara med om

första gången vi sågs.

Du var så bekant.

Framtiden och karmaklockorna

hade berättat allt.

I en rädsla ska du minnas

att allt är en dröm

och vi vandrar vidare.

På ett äventyr inser jag fantasin.

Du säger att det är ljusår av världar mellan oss.

Hur ska vi nå varandra, du sa;

här sitter vi, så nära

men i geometriska mönster och mekaniska lagar,

oändligheter emellan.

En modern kärlekssaga

bland gudomliga åskådare.

Livstider som mindes oss.

Ett öde redan bestämt

av en myt spunnen i en annan tid.

Målningar som skulle ta livstider att urskilja.

På bergets högsta topp sa du

vad mycket vi har fått se ihop.

Sen sågs vi aldrig mer.

Vad blir nästa steg för dig?

Nyfiken på din egen mekanik? Utforska din Gene Keys-profil på www.genekeys.com.

Vill du fördjupa förståelsen av din profil? Boka en individuell vägledning här.

Redan medveten om mönster som du vill arbeta vidare med? Utforska mina tjänster eller skriv till sara@the41ststory.com, så kan vi diskutera vad du vill arbeta med och om mina tjänster är relevanta för det.